När T är på dagis så längtar jag väldigt mkt efter honom...jag börjar längta ungefär när jag svalt den sista klunken morgonkaffe och fått rensa huvud i någorlunda tystnad...då kan jag knappt gå in på hans rum utan att få lite ont i hjärtat...
...Pyjamasen är slängd i en hög på golvet, pennorna har inte fått tillbaka sina hattar från morgonens pyssel och vällingflaskan står halvt urdrucken och fortfarande lite ljummen på skrivbordet...nej...då vänder jag på klacken för att låta rummet vara ifred tills han kommer hem igen...

...Skumt egentligen, jag klagar säkert tio ggr om dagen på att jag aldrig får vara ifred...och när jag väl är det så fungerar jag nästan inte...det är som om jag glömt bort hur tusan man gör utan att bebis hänger där och den andra hänger där...
...Allt fungerar på något konstigt vis bättre när det råder lite småkaos här hemma...när jag är sådär smått irriterad på allt som rör sig och skulle betala typ 1000 spänn för att få vara ifred...

...Och nu är jag ifred...T är på dagis och V sover jämter mig men ändå längtar jag...

...Jag är kanske lite dum i huvudet...



...Försökte ju göra daim igår...det blev inga...jag kom bara till att skålla mandlarna...
...E tyckte jag var så duktig och huslig som gjorde det själv och inte köpte färdiga utan skal...
...Med det sagt så kröp jag nöjt ner i soffan och lät mandlarna ligga och bli sega...och imorse åkte de i sopptunnan...husligt värre!

Ha en fin onsdag!!