Den som kom på det här med att mamman glömmer bort hur trött man blir av en bebis just för att man ska orka skaffa en till är en smartskalle. För det är precis vad som händer....vi hade i princip just fått T att sova normalt när jag klämde ut en till. Ja men varför inte liksom...? Nu är V faktiskt inte så himla krånglig på natten så att jag har rätten att tokgnälla men tröttheten ligger ändå som ett fett täcke över mig. Den stora skillnaden med att ha två är att med tvåan visar man det inte på samma sätt...jag LÅTSAS som om jag är pigg i den grad att jag lurar kroppen. Smart jag vet. Det är först på fredagskvällen som jag bryter ihop i ungefär en kvart och känner att jag verkligen inte räcker till. Jag fylls av dåligt samvete för allt möjligt och vill väcka T och säga förlåt att jag inte kan ge honom samma uppmärksamhet som innan....och jag försöker förklara för V varför han måste skrika lite extra just därför att jag har lovat T att leka farligt lejon en liten stund. (Lejonet får ibland gå och amma lejonbebisen...och det är ju tur det.)...jag vill stanna tiden och andas in T;s lukt och jag för evigt vara nära V och höra hans mjuka, lugna andetag på natten. När jag ser dem skratta åt varandra vill jag bara svimma en liten stund av lycka....och när jag har dem båda i knät blir jag yr av kärlek....mina vackra älskade små prinsar vad jag älskar er. Så vad TUSAN gör lite trötthet....nej just det...ingenting!
Så jag tror jag fortsätter med där brytet på fredagskvällen....jag ska be E vara på plats i soffan vid ca 20.00 varje fredag för att torka lite tårar och ge styrkekramar med extra värme i....för då orkar jag vara pigg en vecka till.


Tur att man har en storebror som kan trösta...

Ha en bra dag!