Det är inte särskilt svårt att få min kära E att bli lite extra glad. Det är bara att köpa en fet köttbit...eller hamburgare eller göra köttbullar..elleeeer...ja ni fattar, allt med kött funkar. Tyvärr är det så att han inte särskilt ofta får uppleva denna enorma tillfredsställelse (som jag många ggr fått höra att det är) utan han får nöjt tugga på mina soyakorvar och se glad ut...(fast det gör han inte). Dessa soyakorvar finns i våran frys pga att jag sedan ca 10 år tillbaka säger nej nej...no no...najn najn...nicht...nocht till KÖTT. Däremot äter jag fisk vilket enligt E betyder att jag inte är veggo på riktigt....detta försvarar jag genom att säga att fiskar inte har någon hjärna att tala om och att jag behöver proteinet. Nog om det nu. Jag gillar inte kött helt enkelt och är inte särskilt förtjust i när andra äter det heller. Men jag bestämde mig redan när T var en bebis att han skulle få äta kött i mindre mängder när det var dags för lite fastare föda....(sen är jag ingen Per Moberg i köket direkt och barnet behöver ju näring så lite kötträtter fick det bli.) När T sen blev större visade jag glatt att det oftast fanns 2 maträtter att välja mellan på spisen och att man fick välja själv vad man ville ha....kött eller inte kött. Ungen valde ALLTID köttet och E log förnöjt i matkön medan jag motvilligt langade på en köttbit på min stackars sons tallrik. Detta har pågått länge nu så i somras tyckte jag att det var dags för det tunga artilleriet...nämligen att tala om för T vad kött EGENTLIGEN kommer ifrån. Nu skulle jag alltså göra något som jag tidigare lovat mig själv (och E) att inte göra...men just vid det tillfället kändes det rätt. Såhär gick det till;
T och jag var ute och gick en promenad när han plötsligt utbrast;
T; -”Titta mamma små bäääääään”.
J; -”Mmm, kolla vad söööta...”
T; -”Ja bääääää vad söta....” (Nu fick mamman en idé...det var dags att förklara vad köttet kommer ifrån...jag tog sats....skulle jag förstöra T;s bild av dessa små bäää;s trevliga öde eller skulle jag få honom att förstå det faktum att kött kommer till när ett djur dör....nej...jag var tvungen...here we go...)
J; -”Du vet....man äter ju sånna där bäää;s.”
T; -”Äter...vaddå äter?...gör JAG det?” (Han tittade på mig med stora ögon och något darrande underläpp.)
J; -”Ja först går dom här och äter och sen äter man upp dom....ja alltså inte jag för jag är ju vegetarian du vet.” (Jag gör mig redo att trösta...känner mig hemsk men nu är det gjort...nu får vi en vegetarian till i familjen....jag sätter mig på huk....lägger huvudet på sned och öppnar mina armar...men den darrande underläppen och de stora ögonen på T förvandlas istället till en liten småelak mun och ögonen fylls av bus och han utbrister....)
T; -”BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHHHHHHHHHH KOM ERA SMÅ BÄÄÄÄS SÅ SKA JAG ÄTA UPP ER....förresten mamma....vilka fler djur kan man äta upp?”

Jag ställer mig upp igen med en lång suck och inser att jag inte har något som helst stöd i detta veggo-liv...men min nästa elev är V om ett par år...han är nog lite mer blödig tror jag...kanske kör med kaninerna istället när jag ska försöka få in honom i den bästa klubb av alla;
VEGGO-KLUBBEN.


Det måste ju verkliiigen kallas kärlek när jag ger mina kära köttälskare hemmagjorda köttbullar.

Trevlig lördag på er!