För ungefär två år sedan så flyttade min vän L från mig...hon bytte stad helt enkelt vilket kändes både grymt och helt otroligt onödigt. Det var som en tung sten som dängde mig rakt i huvudet när hon åkte. I förra veckan flyttade hon tillbaks igen...(visserligen ca 2,5 mil bort) men bättre det än 14. Höggravid, igentäppt och alldeles underbar så stod hon där i dörröppningen när jag och mina soldater T o V hälsade på igår. Det kändes bra. Det kändes som om nu är det som det ska vara....(om man bortser från 2,5 mil.)...

...staden som hon valde att byta till var Norrköping. Inte min favvostad i Östergötland direkt men den ligger ju ändå på den rätta sidan om ni förstår. Jag saknar ofta mina hemtrakter. Det är nått visst med östgöttar...de fattar liksom både humor och känslor. Där har man i princip aldrig bråttom utan kan med gott samvete stanna upp ICA-kön för att visa kassörskan de nyaste bilderna på barnbarnen eller kanske kassörskan ska gissa vad man ska laga för mat på kvällen genom att titta lite extra på varorna man handlar. De andra i kön börjar gladeligen gissa de med och de kan ju bara inte förstååå hur Berits barnbarn alla´redan har blivit sådär stora..
...eller om man är på apoteket så delar mer än gärna de runtomkring med sig av sina egna erfarenheter från när de använde just den salvan man har i handen....
...men det bästa är att även om man varit hemifrån några år så får man ÄNDÅ vara med och prata om Berits barnbarn...eller lyssna på på hur Kurts eksem på apoteket sakta blivit bättre....och jag älskar´t!!!....
...tur att man kan hälsa på ibland.

Eftersom jag varit ensam i helgen med minisarna så är jag lite extra trött idag känner jag. En sekund innan E steg in genom dörren idag så slutade V att gallskrika och satte sig nöjt i pappas knä. Då låter mina historier om hur extremt skrikigt det varit här hemma inte så troliga...men egentidstaxametern står i vilket fall på noll och jag ska nu därför ge mig ut med stavarna tror jag minsann.


Stabilt gäng!

Ha en fortsatt trevlig söndag!!