Ända sedan jag födde V har jag känt en känsla av att jag klarar av precis allt....det har varit som om kaffet innehållit mer koffein än tillåtet...inga gnälliga barn har känts för jobbiga att ta hand om...jag har knappt haft några gråtattackhormoner alls och jag har TILL OCH MED (oftast) kunnat sitta bredvid någon som smackar när de äter....
...ända tills typ en vecka sen....då slog det om och det var som om någon hällde en hink full av trötthet och hormoner över mig...jag drabbas ca en gång i timmen av ett behov av att gråta...T;s trotsutbrott ligger utom av vad jag som blivande pedagog klarar av...V slutade med sina charmiga förmiddagsvilor på 3 timmar....V slutade även med att tycka om vagnen (jag är helt övertygad om att expediten på Kappahl tar tillbaka sitt uttalande om hur tyst och luuuugn V verkar vara om vi skulle besökt dem just idag till exempel).....och när jag till slut lyckats söva honom är det någon (gissa vem) som kastar en legobit i huvudet på bebisen, blir förvandlad till ett lejon eller bara måååste trycka på en bebisnäsa och göra en lite för hög ljudeffekt till...och då vaknar bebisen och skriker och skriker och....

...Jag är helt SLUT helt enkelt...sådär så jag drömmer om att sova i drömmen och mår lite illa av vällust när jag tänker på att lägga ner huvudet på en mjuk kudde....jag vill ringa min mamma och gråta lite och snyfta att nu ORKAR jag faktiskt inte mer och samtidigt lägga huvudet i hennes knä och bara vara lite liten för en stund...

...Så måste man få känna har jag bestämt...man bara MÅSTE få säga det rakt ut...gråta en stund...inte för att man är ledsen och inte för att man är arg utan just bara för att dessa tusen miljoners känslor som bildas inom en när man får barn ibland bara måste få svämma över...så måste det bara få vara...
….så jag tror att jag lägger ner i huvudet i mammas eller pappas knä en stund nästa gång jag träffar dem...blir en liten Emma igen och kanske gråter en skvätt till...jag ska blunda och lyssna på deras lugna röster som säger att jag är en bra mamma som VISST räcker till...sen ska jag ställa mig upp igen och känna att kraften sakta rinner tillbaka....
...för det gör den....bara man får gråta lite ibland...


Mammas ena prins...

God kväll!!